Närhet och samverkan eller stordrift och centralstyrning?
Så har då den strukturutredning, som tillsattes efter en motion i kyrkomötet av biskoparna Sven Thidevall och Caroline Krook, efter drygt två års arbete lagt sitt förslag. Man har valt att kalla sitt betänkande: ”Närhet och samverkan”.
I utredningen står det att utgångspunkten är församlingen och att församlingar sedan kan samverka i pastorat. Men den dag en församling inte längre kan klara sig själv utan bildar ett pastorat med en annan församling eller med flera andra församlingar upphör församlingens självstyre helt och hållet. Dess styrelse ”församlingsrådet” tillsätts av pastoratets gemensamma kyrkofullmäktige och du behöver inte bo i församlingen för att kunna sitta i församlingsrådet. Kyrkofullmäktige beslutar om ansvarsfördelningen mellan församlingsråden och det gemensamma kyrkorådet och pastoratet ska ha en gemensam församlingsinstruktion. Kyrkofullmäktige beslutar själva om indelning i församlingar. Även om detta beslut, liksom församlingsinstruktionen, ska godkännas av stiftet, så ger det möjlighet att man lokalt lägger samman församlingar om en eller flera församlingar inte vill inrätta sig i ledet, om kyrkorådet vill likrikta.
Pastoraten kommer ju i väldigt många fall att bestå av en stor tätortsförsamling och ett antal mindre landsortsförsamlingar. Det kyrkofullmäktige/kyrkoråd som inte önskar bevara församlingarnas egenart har alla möjligheter att likrikta. Dessutom upphävs kravet på regelbundet gudstjänstliv i varje församling. Vad är då en församling? Ett geografiskt område utan andligt liv? Ska vi bevara församlingarna för hembygdsrörelsens skull eller är församlingens grundläggande uppgift att sprida budskapet om Jesus Kristus?
Om utredningen menar något med att församlingen är den grundläggande enheten, så måste också församlingens medlemmar ha det grundläggande inflytandet på församlingens verksamhet. Om man inte vill ha mer än ett lokalt val, så är det till församlingens beslutande organ medlemmarna röstar. Till ”samverkansorganet” i pastoratet bör församlingarnas kyrkofullmäktige utse sina representanter. Så görs ju i alla former av kommunalförbund, inkl. de flesta regionfullmäktige, om vi ska jämföra med den politiska organisationen.
Utredningen föreslår dessutom en ”kyrkoavgiftsväxling” mellan församlingar/pastorat och stiften, så att stiften får hela ansvaret för underhållet av kyrkorna. Beräkningen handlar om 8 öre/skattekrona. Det låter bestickande enkelt att få total utjämning avseende underhållet av kyrkorna inom stiften i likhet med det som redan finns i Visby stift. Men hur kommer det att påverka engagemanget för de egna kyrkorna ute i stiftet?
En bättre ordning vore ett delat ansvar. Låt stiftet ta ut en något högre kyrkoavgift så att stiftet kan bidra med mer medel än den kyrkoantikvariska ersättningen och kyrkobyggnadsbidraget. Då har stiftet större möjlighet att prioritera angelägna kyrkorenoveringar. Men låt huvudregeln ändå vara att församlingen/pastoratet står för en del av kostnaden själva. Att stiftet står för expertkunskaper i sammanhanget kan spara mycket pengar, då rätt åtgärder vidtas och upphandling sker på rätt sätt.
Vår slutsats är alltså att strukturutredningen säger en sak – Närhet och samverkan – men föreslår en organisation som skulle kunna kallas – Stordrift och centralstyrning – Detta vore förödande för Svenska kyrkan. Politikerstyrningen av Svenska kyrkan på alla nivåer når sin fullbordan. Alla som vill Svenska kyrkans bästa måste samverka för att stoppa detta förslag.
Bertil Olsson
Förbundsordförande
